Drömmar är bara skärvor av verkligheten och förvrängda bilder av våra innersta önskningar.

Visst minns jag inte alla drömmar jag drömmer varje natt? De enda jag kommer ihåg är när jag drömt om... dig. Så... vem säger att jag inte drömt om dig alla gångerna jag glömt? Varje gång jag vaknar med minnen av dig anstränger jag mig till det yttersta för att behålla alla bilderna i huvudet och känslan av dina armar runt mig. Eller skriver jag upp den... Även om drömmar bara är skärvor av verkligheten och förvrängda bilder av våra innersta önskningar kan jag alltid urskilja dig. Du är en gud bland halvgudar. Du är mitt ljus och nu tänker jag intensivt på dig mot mitt eget bästa och somnar med önskan om att se dig igen...

Jag talar aldrig sanning om det handlar om kärlek

Även om det finns tusen ansikten ser jag endast på ditt. Och om du mot förmodan slänger en genomträngande blick rakt upp i mitt förvånade och obetydliga ansikte i massan och möter min blick förhöjs min värld till nästa dimension. Om jag faller nu, jag lovar att leendet aldrig lämnar mina läppar, inte ens när jag slår i marken. Jag skulle vara så sorgfri och euforisk en levande själ kan vara för jag har en sista gång fått se dina ögon. 

♦♦♦

"Om jag inte får titta på dig med kärlek kan du lika gärna slita ut dem på direkten. "

♦♦♦

Men jag är rädd. Rädd för att bli ensam. Fastän jag hittar någon som tycker om mig kommer jag att leva hela mitt liv, plågsamt medveten om att den jag verkligen älskar är lika långt bort som solen.

Vi gick lite och hela jag strålade av lycka över att vara nära honom

Ibland har jag ett stort behov av verklighetsflykt och det finner jag i böcker och mina egna ord.

Var alla Astrids sagor och historier hennes drömmar?

Jag kan vandra på månen och ha fötterna säkert på marken. 

I min tanke vandrar jag.

Du älskar mig i dina drömmar. 

Jag älskar dig i mina drömmar.

I verkligheten älskar du mig inte.

Jag älskar dig dygnet runt.

Mitt hjärta är ditt och ditt är inte mitt.

Du har allt och jag har inget. 

Släpp mig.

Nej.

Ja.

Nej.

Ja.

Du måste, ty jag har redan 

börjat falla samman.

Drömma är det underbaraste som finns precis som det hemskaste är att 

man så småningom inser att det faktiskt bara är en dröm.

Låt mig gå fri från dina underbara blickar

Din blick. 

Den naglar fast mig vid väggen med 

glödheta pilar 

och jag kan inte ens andas, 

ändå så står du minst tio meter bort. 

Det är kanske därför det aldrig kan bli vi. 

Om jag reagerar så här starkt när du inte ens är 

i närheten av mig, 

hur skulle det inte bli om 

jag stod bredvid dig? 

Snuddade vid din hand? 

Lade mina armar runt dig?

 Kysste dig?

 Jag skulle förgås av min egen lycka och

 gå under av brinnande passion och kärlek.

 Jag ber dig, underbara, speciella, vackra Människa. 

Krossa mitt hjärta så många gånger det behövs 

för att få mig att släppa dig.

Med hans blick på henne

Med hans blick på henne

Med hans blick på mig förvandlas jag till ett fång med elfenbensvita, lätta 

fjädrar som vid minsta vindpust kan flyga iväg och spridas ut över den solblekta marken.

Med hans blick på mig tar jag skepnad i ett virvlande 

moln utav glimrande stoft som på ett hjärtslag kan sluta existera. 

Som om uråldriga stjärnor samlats på

 en plats för att sväva runt mig, i mig 

och göra mig levande. 

Jag skiner.

Han är punkten som allt roterar runt, 

utan att han vet om det. 

Med hans blick på mig smälter jag ner till en guldfärgad pöl av 

sommarvarm honung. Det är bara hans ögon som hindrar mig 

ifrån att flyta iväg nerför de snövita 

runda stenarna som tusen och åter tusen gyllene 

droppar, en flod av guld. 

Med hans blick på mig fryser jag till den klaraste kristall av is, 

som vid minsta beröring kan spricka i 

tusen och åter tusen bitar. 

När solen når dess blanka yta gnistrar den som 

tusen och åter tusen solar. 

Med hans blick på mig viskar mitt hjärta, likt en 

krusning på en kristallklar sjö i skymningen. 

Det bankar så hårt att det 

högsta berg rasar samman och 

den djupaste dal skjuter i skyn. 

Till mitt hjärtas bultande, flämtande slag sveper en våg över mitt universum. Den sköljer rent mitt sinne. 

Den lilla fågeln fladdrar hopplöst i mitt bröst. Men jag ser nu.

Med hans blick på henne sveps de elfenbensvita fjädrarna

 iväg och sprids över marken. 

Med hans blick på henne sprids det så 

förut glimrande stoftet ut

 över världen och tynar bort.

Med hans blick på henne flyter den guldfärgade honungen över de snövita, runda stenarna för att blandas 

med tårarna från himlen.

Med hans blick på henne spricker kristallen i tusen 

och åter tusen bitar. Istället för att gnistra av himmelens öga, 

smälter de små bitarna av 

mitt hjärta i solens gyllene strålar.

Med hans blick på henne skriker mitt hjärta, likt en storm 

på havet vid midnatt. Det bankar så hårt att jordens 

yta spricker precis som den förlorade iskristallen.

Sanningens våg sveper över mig och mitt 

hjärta brister i tusen och 

åter tusen bitar.

Av: Amanda Josefsson

Svårigheten med att flyga är inte svävandet. Det är att släppa taget om den trygga marken och stiga upp i det okända.

Om jag kunde släppa allt och förlora mig i mina drömmar