Din blick.
Den naglar fast mig vid väggen med
glödheta pilar
och jag kan inte ens andas,
ändå så står du minst tio meter bort.
Det är kanske därför det aldrig kan bli vi.
Om jag reagerar så här starkt när du inte ens är
i närheten av mig,
hur skulle det inte bli om
jag stod bredvid dig?
Snuddade vid din hand?
Lade mina armar runt dig?
Kysste dig?
Jag skulle förgås av min egen lycka och
gå under av brinnande passion och kärlek.
Jag ber dig, underbara, speciella, vackra Människa.
Krossa mitt hjärta så många gånger det behövs
för att få mig att släppa dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar